Politiska väckarklockor under pappaledighet

Under ett halvårs föräldraledighet med avklarade studier på lärarprogrammet (inte en endaste liten restuppgift, halleluja!) har jag äntligen fått lite tid att disponera helt på egen hand. (Det vill säga – medan ettåringen sover, leker för sig själv eller vänder upp och ner på skohyllan i hallen…) Lite eftertanke, läsa lite böcker, kolla diverse tv-serier, följa med i samhällsdebatten lite närmre, utan torr kurslitteratur och deadlines för hemtentor ständigt hängande över huvet. Tiden har gått, imorgon återgår jag till jobbet, och ettåringen får vända upp och ner på sitt dagis istället.

Det där med samhällsdebatten ja. I eftertankens kranka blekhet tänker jag plötsligt att jag borde lagt tiden på något annat.

Pappaledighet

Ibland när något går och gnager utan att man exakt kan sätta fingret på det är det en skön känsla när polletten så småningom trillar ner. Rätt vad det är råkar man läsa någon formulering, en viss metafor eller ett exempel som verkligen sätter fingret på smärtpunkten. Aha-upplevelsen. Väckarklockan. The Halleluja Moment. Jag tänkte att jag delar med mig av några sådana. Under färdens gång delar jag ut några käftsmällar både åt höger och vänster. Hoppas ingen tar åt sig. Eller förresten, hoppas att precis alla tar åt sig.

När Roland Paulsen (DN 28/7) förklarade varför inte fler forskare deltar i offentlig debatt:

”Ibland får jag frågan varför så få av mina forskarkollegor deltar i den offentliga debatten. Svaret är att de flesta forskare är mycket smartare än jag. De har förstått att ordet ”debatt” egentligen är en eufemism för positioneringsstrid och stärkande av gruppidentiteten. Det som inom akademin kallas för ”generositetsprincipen”, att utgå från motpartens starkaste argument, skulle i mediala sammanhang tolkas som ett svaghetstecken. Här är i stället den rådande principen att i så hög grad som möjligt missförstå den andre.”

…så var det just ett sådant fall där känslan ”aha, exakt så är det” visade sig. Ett exempel på den ”positioneringsstrid” Paulsen talar om kunde man se i meningsutbytet som ägde rum när GP:s ledare (27/7) gick till angrepp mot Kajsa Ekis Ekmans ledare i ETC, om utvecklingen i Grekland. Några formuleringar av Ekis Ekman uttalade visst stöd för kommunistpartiet KKE, vilket GP kritiserade. Svaret från Ekis Ekman liknar en indignerad tonårings: får man inte tycka vad man vill eller? Inte med ett enda utvecklas resonemanget om KKE, anklagelsen förbli obemött. Att Ekis Ekman och tidningen ETC förespråkar diktatur och massmord är naturligtvis lögn, men nog skulle hon ha kunnat bemöta det starkaste argumentet: ett parti som hon själv i samma text medger inte är speciellt demokratiskt kan inte rimligen vara en hållbar väg för Grekland ut ur krisen, oavsett vad man tycker om EU och trojkan.

Åt andra hållet får vänstern ofta kritik av liberaler för att nervärdera vissa typer av jobb som ”skitjobb”, när det egentligen inte handlar om kritik mot jobben i sig, utan mot dåliga löner och anställningsförhållanden. Fallet jag tänker på var Birgitta Ohlssons replik mot nyss nämnde Roland Paulsen, vänsterns nya affischpojke (motvilligt?), men anklagelsen är urgammal. Det där har jag svårt att förstå. Att den konservativa högern tycker att det är en absolut mänsklig rättighet att tjäna snuskigt mycket stålar på osäkra anställningsvillkor och skamlöner väl en sak, men att socialliberaler som utger sig för att ha nån slags patos och empati med samhällsutsatta grupper gör det förbryllar mig.

Alltså: Samhällsdebatten präglas mycket av identietsskapande, mindre av logisk argumentation. Det vill säga, om det överhuvudtaget kommer fram till sakfrågorna. Deprimerande ofta bedrivs en metadebatt – debatt om debatten. En av sommarens hetaste diskussionsämnen blev hastigt och lustigt religiöst motiverat kvinnoförtryck i miljonprogramsförorter. De som borde höras i frågan, alltså de förtrycka kvinnorna, har lyst med sin frånvaro. Man pratar om dem, inte med dem. Istället har den stora frågan handlat om ifall det religiösa förtrycket överhuvudtaget existerar. Vissa tonar ner det, avfärdar berättelserna om förtrycket som överdrifter eller rätt ut: förnekar det. Behrang Kianzad slog något slags rekord när han i SVT Debatt först förnekade förekomsten av hedersrelaterat våld för att därefter förneka att han förnekade det.

En annan väckarklocka var Marcus Priftis förklaring av strukturer, som han liknar vid bilköer.

”Ingen vill slösa bort tid i en bilkö. Ingen vill sitta fast på motorvägen, provocerande stilla där man borde haft fri väg, ett ringlande radband av stillastående bilar så långt ögat når och med klockan obönhörligt tickande mot det där morgonmötet man kommer att missa. Vi tog ju bilen för att vi skulle komma fram fortare!

Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter.

Kön på motorvägen är en typisk struktur.”

Det här är också en av de stora skiljelinjerna mellan höger och vänster i hur samhällsfenomen förklaras – synen på strukturer och samhällets kontra individens ansvar. De högerdebattörer som förnekar frånvaron av strukturer tenderar att oftare söka förklaringar på individnivå. Jasenko Salimovics debattartikel ”Jonas, min vän” för några år sedan var ett bra exempel på strukturförnekelse, Alice Teodorescu och Per Gudmundsson är också experter i den grenen.

Ett fall där synen på samhällets respektive invididens ansvar totalt krockar är i frågan om arbetslöshet. Det ovanstående meningsutbytet mellan Roland Paulsen och Birgitta Ohlsson föregicks av att Svala Firus, psykolog på arbetsförmedlingen (bara att en sån tjänst behövs där säger väl något) som väckte reaktioner när hon i en artikel lade stor del av skulden för ungdomsarbetslösheten på ungdomarna själva. Hennes ”bevisföring” byggde på hennes egna erfarenheter av arbetsovilliga ungdomar (Svala Firus är för övrigt med i gruppen ”Alliansens vänner” på Facebook. Det har hon förstås all rätt i världen att vara, men kom inte och inbilla mig att hennes roll är den neutrala betraktarens). Visst går det att få jobb, men faktum är att valet för många unga står mellan olika grader av meningslösa sysslor till låg lön eller att vara utan. Argumentet ”Ett dåligt jobb är bättre än inget jobb alls” hörs ibland från liberaler och väljer du det sistnämnda är det ditt eget fel. 2009 var jag själv arbetslös i ett helt år, och tro mig: det gick inte en enda dag utan att jag tänkte att det var mitt eget fel. Jag visste att arbetslöshet har strukturella orsaker, men på individnivå la jag skulden på mig själv.

Men av alla politiska frågor – arbete, skolan, flyktingfrågor, vad ni vill – när de dagliga katastrofrapporterna kommer in tänker jag att det bara är en enda sak som borde få högsta prioritet, och det är att stoppa kriget i Syrien och i synnerhet IS. Allt, precis ALLT annat kan vänta. Den ena rapporten om deras mord, våldtäkter och övergrepp är vidrigare än den andra. Och kom då ihåg att ISIS inte ens är i närheten av att vara den sida som sprider mest död och förintelse, även om de blir mest omskrivna i västmedier. Assadregimen har dödat mångdubbelt fler civila. Det är så ofattbart att det knappt går att ta in. Och även om kriget tar slut imorgon kommer det att ta åratal att bygga upp sjukhus, bostäder och infrastruktur.

Evin Ismails text från Dagens Arena 17/2 om barndomsvännen som ansluter till IS är det mest läsvärda jag läst under dessa månader. Det verkligt intressanta med Ismails text är att hon söker strukturella förklaringar till vännens val, utan att ta skulden eller ansvaret från invididen:

”En fråga som ofta infinner sig när man talar om samhällets påverkan på individen är den om personligt ansvar. Att försöka förstå handlingar i en social kontext är enligt mig inte liktydigt med att frånta människor deras personliga ansvar, det är att bredda analysen. Att enbart hänvisa till människors personliga ansvar och fria vilja vad gäller allvarliga fenomen som terrorism är näst intill att anta en antiintellektuell hållning.

För vad säger detta oss? Att alla ansvarar för sina handlingar är för mig en grundläggande självklarhet som inte ger oss svar på hur sociala problem motverkas. Synsättet är moraliskt färgat, det ger människan agens, det mänskliggör, vilket är viktigt då människan självfallet inte är socialt determinerad till att begå vissa handlingar – men jag anser att det inte finns en direkt motsättning mellan det personliga ansvaret och att se till sociala strukturer, familjeförhållanden och liknande.”

Ytterligare en väckarklocka. Kanske samhällets skuld och invididens inte utesluter varandra, utan kompletterar varandra? Det är i alla fall Ismails tes. Individen kanske har ansvar för sina val, men samhällets ansvar är att se till att det överhuvudtaget finns vettiga valmöjligheter.
Min slutsats av ett halvårs reflektion över ”samhällsdebatten” är att ”debatterandet” förr eller senare måste övergå i konkret handling. En lista med förslag på sådana handlingar finns och jag tänker försöka uppfylla några av dem, men först och främst ska jag återgå till jobbet. Som nyutbildad svensklärare för vuxna invandrare hör jag till den minoritet i världen som ser en samhällsnyttig uppgift i sitt arbete.
Tack för att du läste ända hit, iväg och gör nytta med dig nu, det ska jag!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s