En tung 30-åring

Det måste ha varit nån gång på hösten 1996. Jag var på väg hem från plugget med klasskompisen Kalle och vi diskuterade musik. Jag hade just börjat lyssna på Metallica, Kalle var Guns’n’Roses-kille och oförstående. Han hade dock ett kassettband med Metallica hemma som jag kunde få. ”Men det är förjävlig musik, alltså”, varnade han.

Tack och lov visste han inte vad han pratade om.

Jag har bara hört Metallicas nya låtar, kassettbandet som Kalle just har skänkt mig är visst deras gamla grejer, som är hårdare, sägs det. Jag ser på omslaget. En mystisk bild på en massa kors på en kyrkogård eller nåt, under en röd himmel där två stora händer håller i tunna snören som går ner till korsen. Jag sätter bandet i kassettspelaren och spolar tillbaka till början på sida A (japp, det här var på stenåldern). ”Battery” heter första låten. När jag trycker på ”play” hörs en vemodig, ganska oförarglig melodislinga på akustisk gitarr. Vad var det Kalle tyckte var så hemskt med det här, hinner jag tänka. Plötsligt brakar helvetet löst. De akustiska gitarrerna försvinner, in kommer hårt distade elgitarrer och trummor. Först spelar de samma melodi som de akustiska gitarrerna spelade nyss. Sen sätter låten igång i blixtsnabbt tempo. Hur kan man spela gitarr sådär snabbt? Sen börjar sången, James Hetfield låter hesare – och argare – än på de nya låtarna. Jävlar! Ja, det här var sannerligen inget för Guns’n’roses-mesar…

Det är på dagen 30 år sedan Metallica släppte legendariska ”Master of puppets”, fortfarande deras bästa platta och om ni frågar mig, ett av de bästa musikalbum som överhuvudtaget har spelats in. I studion i Köpenhamn lyckades de unga hårdrockarna från San Fransisco tillsammans med den danske producenten koka ihop den perfekta blandningen av snabba, aggressiva thrash metal-riff, melodiska instrumentala passager, svängigt tunggung och allmänt råös. Gitarrljudet, arrangemangen, sångstämmorna – allt som hörs på skivan är oerhört väl genomarbetat, varenda ton sitter på exakt rätt ställe. Varken förr eller senare skulle bandet överträffa sig själva. Läs dessa utmärkta artiklar med bakgrundshistorien och lyssna sen på Spotify eller Youtube där albumet finns i sin helhet – om ni vågar förstås!

 

 

Politiska väckarklockor under pappaledighet

Under ett halvårs föräldraledighet med avklarade studier på lärarprogrammet (inte en endaste liten restuppgift, halleluja!) har jag äntligen fått lite tid att disponera helt på egen hand. (Det vill säga – medan ettåringen sover, leker för sig själv eller vänder upp och ner på skohyllan i hallen…) Lite eftertanke, läsa lite böcker, kolla diverse tv-serier, följa med i samhällsdebatten lite närmre, utan torr kurslitteratur och deadlines för hemtentor ständigt hängande över huvet. Tiden har gått, imorgon återgår jag till jobbet, och ettåringen får vända upp och ner på sitt dagis istället.

Det där med samhällsdebatten ja. I eftertankens kranka blekhet tänker jag plötsligt att jag borde lagt tiden på något annat.

Pappaledighet

Ibland när något går och gnager utan att man exakt kan sätta fingret på det är det en skön känsla när polletten så småningom trillar ner. Rätt vad det är råkar man läsa någon formulering, en viss metafor eller ett exempel som verkligen sätter fingret på smärtpunkten. Aha-upplevelsen. Väckarklockan. The Halleluja Moment. Jag tänkte att jag delar med mig av några sådana. Under färdens gång delar jag ut några käftsmällar både åt höger och vänster. Hoppas ingen tar åt sig. Eller förresten, hoppas att precis alla tar åt sig.

När Roland Paulsen (DN 28/7) förklarade varför inte fler forskare deltar i offentlig debatt:

”Ibland får jag frågan varför så få av mina forskarkollegor deltar i den offentliga debatten. Svaret är att de flesta forskare är mycket smartare än jag. De har förstått att ordet ”debatt” egentligen är en eufemism för positioneringsstrid och stärkande av gruppidentiteten. Det som inom akademin kallas för ”generositetsprincipen”, att utgå från motpartens starkaste argument, skulle i mediala sammanhang tolkas som ett svaghetstecken. Här är i stället den rådande principen att i så hög grad som möjligt missförstå den andre.”

…så var det just ett sådant fall där känslan ”aha, exakt så är det” visade sig. Ett exempel på den ”positioneringsstrid” Paulsen talar om kunde man se i meningsutbytet som ägde rum när GP:s ledare (27/7) gick till angrepp mot Kajsa Ekis Ekmans ledare i ETC, om utvecklingen i Grekland. Några formuleringar av Ekis Ekman uttalade visst stöd för kommunistpartiet KKE, vilket GP kritiserade. Svaret från Ekis Ekman liknar en indignerad tonårings: får man inte tycka vad man vill eller? Inte med ett enda utvecklas resonemanget om KKE, anklagelsen förbli obemött. Att Ekis Ekman och tidningen ETC förespråkar diktatur och massmord är naturligtvis lögn, men nog skulle hon ha kunnat bemöta det starkaste argumentet: ett parti som hon själv i samma text medger inte är speciellt demokratiskt kan inte rimligen vara en hållbar väg för Grekland ut ur krisen, oavsett vad man tycker om EU och trojkan.

Åt andra hållet får vänstern ofta kritik av liberaler för att nervärdera vissa typer av jobb som ”skitjobb”, när det egentligen inte handlar om kritik mot jobben i sig, utan mot dåliga löner och anställningsförhållanden. Fallet jag tänker på var Birgitta Ohlssons replik mot nyss nämnde Roland Paulsen, vänsterns nya affischpojke (motvilligt?), men anklagelsen är urgammal. Det där har jag svårt att förstå. Att den konservativa högern tycker att det är en absolut mänsklig rättighet att tjäna snuskigt mycket stålar på osäkra anställningsvillkor och skamlöner väl en sak, men att socialliberaler som utger sig för att ha nån slags patos och empati med samhällsutsatta grupper gör det förbryllar mig.

Alltså: Samhällsdebatten präglas mycket av identietsskapande, mindre av logisk argumentation. Det vill säga, om det överhuvudtaget kommer fram till sakfrågorna. Deprimerande ofta bedrivs en metadebatt – debatt om debatten. En av sommarens hetaste diskussionsämnen blev hastigt och lustigt religiöst motiverat kvinnoförtryck i miljonprogramsförorter. De som borde höras i frågan, alltså de förtrycka kvinnorna, har lyst med sin frånvaro. Man pratar om dem, inte med dem. Istället har den stora frågan handlat om ifall det religiösa förtrycket överhuvudtaget existerar. Vissa tonar ner det, avfärdar berättelserna om förtrycket som överdrifter eller rätt ut: förnekar det. Behrang Kianzad slog något slags rekord när han i SVT Debatt först förnekade förekomsten av hedersrelaterat våld för att därefter förneka att han förnekade det.

En annan väckarklocka var Marcus Priftis förklaring av strukturer, som han liknar vid bilköer.

”Ingen vill slösa bort tid i en bilkö. Ingen vill sitta fast på motorvägen, provocerande stilla där man borde haft fri väg, ett ringlande radband av stillastående bilar så långt ögat når och med klockan obönhörligt tickande mot det där morgonmötet man kommer att missa. Vi tog ju bilen för att vi skulle komma fram fortare!

Men trots att ingen av oss har önskat bilkön, är den ändå där. Den är ett resultat av att vi alla bestämt oss för att ta bilen samtidigt. Den är summan av våra handlingar, inte av våra avsikter.

Kön på motorvägen är en typisk struktur.”

Det här är också en av de stora skiljelinjerna mellan höger och vänster i hur samhällsfenomen förklaras – synen på strukturer och samhällets kontra individens ansvar. De högerdebattörer som förnekar frånvaron av strukturer tenderar att oftare söka förklaringar på individnivå. Jasenko Salimovics debattartikel ”Jonas, min vän” för några år sedan var ett bra exempel på strukturförnekelse, Alice Teodorescu och Per Gudmundsson är också experter i den grenen.

Ett fall där synen på samhällets respektive invididens ansvar totalt krockar är i frågan om arbetslöshet. Det ovanstående meningsutbytet mellan Roland Paulsen och Birgitta Ohlsson föregicks av att Svala Firus, psykolog på arbetsförmedlingen (bara att en sån tjänst behövs där säger väl något) som väckte reaktioner när hon i en artikel lade stor del av skulden för ungdomsarbetslösheten på ungdomarna själva. Hennes ”bevisföring” byggde på hennes egna erfarenheter av arbetsovilliga ungdomar (Svala Firus är för övrigt med i gruppen ”Alliansens vänner” på Facebook. Det har hon förstås all rätt i världen att vara, men kom inte och inbilla mig att hennes roll är den neutrala betraktarens). Visst går det att få jobb, men faktum är att valet för många unga står mellan olika grader av meningslösa sysslor till låg lön eller att vara utan. Argumentet ”Ett dåligt jobb är bättre än inget jobb alls” hörs ibland från liberaler och väljer du det sistnämnda är det ditt eget fel. 2009 var jag själv arbetslös i ett helt år, och tro mig: det gick inte en enda dag utan att jag tänkte att det var mitt eget fel. Jag visste att arbetslöshet har strukturella orsaker, men på individnivå la jag skulden på mig själv.

Men av alla politiska frågor – arbete, skolan, flyktingfrågor, vad ni vill – när de dagliga katastrofrapporterna kommer in tänker jag att det bara är en enda sak som borde få högsta prioritet, och det är att stoppa kriget i Syrien och i synnerhet IS. Allt, precis ALLT annat kan vänta. Den ena rapporten om deras mord, våldtäkter och övergrepp är vidrigare än den andra. Och kom då ihåg att ISIS inte ens är i närheten av att vara den sida som sprider mest död och förintelse, även om de blir mest omskrivna i västmedier. Assadregimen har dödat mångdubbelt fler civila. Det är så ofattbart att det knappt går att ta in. Och även om kriget tar slut imorgon kommer det att ta åratal att bygga upp sjukhus, bostäder och infrastruktur.

Evin Ismails text från Dagens Arena 17/2 om barndomsvännen som ansluter till IS är det mest läsvärda jag läst under dessa månader. Det verkligt intressanta med Ismails text är att hon söker strukturella förklaringar till vännens val, utan att ta skulden eller ansvaret från invididen:

”En fråga som ofta infinner sig när man talar om samhällets påverkan på individen är den om personligt ansvar. Att försöka förstå handlingar i en social kontext är enligt mig inte liktydigt med att frånta människor deras personliga ansvar, det är att bredda analysen. Att enbart hänvisa till människors personliga ansvar och fria vilja vad gäller allvarliga fenomen som terrorism är näst intill att anta en antiintellektuell hållning.

För vad säger detta oss? Att alla ansvarar för sina handlingar är för mig en grundläggande självklarhet som inte ger oss svar på hur sociala problem motverkas. Synsättet är moraliskt färgat, det ger människan agens, det mänskliggör, vilket är viktigt då människan självfallet inte är socialt determinerad till att begå vissa handlingar – men jag anser att det inte finns en direkt motsättning mellan det personliga ansvaret och att se till sociala strukturer, familjeförhållanden och liknande.”

Ytterligare en väckarklocka. Kanske samhällets skuld och invididens inte utesluter varandra, utan kompletterar varandra? Det är i alla fall Ismails tes. Individen kanske har ansvar för sina val, men samhällets ansvar är att se till att det överhuvudtaget finns vettiga valmöjligheter.
Min slutsats av ett halvårs reflektion över ”samhällsdebatten” är att ”debatterandet” förr eller senare måste övergå i konkret handling. En lista med förslag på sådana handlingar finns och jag tänker försöka uppfylla några av dem, men först och främst ska jag återgå till jobbet. Som nyutbildad svensklärare för vuxna invandrare hör jag till den minoritet i världen som ser en samhällsnyttig uppgift i sitt arbete.
Tack för att du läste ända hit, iväg och gör nytta med dig nu, det ska jag!

Samarbete är inte olagligt – SD hotar tiggare

Folk är upprörda över SD:s nya, oemotståndligt charmiga kampanj riktad mot tiggande EU-migranter. Och det med rätta. För vad det är värt tänker jag nu göra något som jag inte sett någon göra ännu: bemöta kampanjens påståenden med fakta. Sprid gärna.

SD påstår att tiggeriet är ”organiserat”, underförstått att det är styrt av kriminell verksamhet. Det är faktiskt inte helt taget ur luften, i alla fall verkar det så om man ser till rapporten ”Utsatta EU-medborgare i Sverige”, publicerad av Stockholms länsstyrelse 2014. Den är alltså viktig att känna till. Rapporten byggde på en enkätundersökning som gick ut till alla Sveriges 290 kommuner som fick ta ställning till frågan: ”har ni kommit i kontakt med personer som kan ha utnyttjats för tiggeri”? Av de ca 200 kommuner som svarade uppgav 25 uppgav att så var fallet, totalt handlade det om att mellan 300 och 500 personer kunde ha utnyttjats. SD tog rapporten som bevis på att tiggeri undantagslöst var resultat av organiserad brottslighet och hänvisade till den i kampanjmaterialet till sin valkampanj.

Det finns dock flera problem med hur undersökningen är gjord.

1) Den huvudsakliga undersökningsmetoden var att tillfråga kommuntjänstemän, poliser och hjälporganisationer om de har MISSTÄNKT att tiggare har utnyttjats. Det handlar alltså inte om ärenden som kommit in till polisen, utan om handläggarnas gissningar.

2) Undersökningen ställde inga krav på de tillfrågade att de ska utveckla vad de baserar sin misstanke på. De har bara behövt kryssa i en ruta i ett formulär.

3) Statistiken omfattar svar från polismyndigheter och frivilligorganisationer som ofta täcker samma geografiska område som kommunerna. Alltså kan dubbelrapportering ha förekommit.

4) Det kanske allvarligaste problemet: när Sydsvenskan gjorde en uppföljning i de fyra skånska kommuner – Lund, Kristiandstad, Burlöv och Hässleholm – som deltog i enkäten framgick det att flera av de tillfrågade hade missuppfattat frågan. De trodde att den gällde om de kommit i kontakt med tiggeri överhuvudtaget, inte bara fall av människohandel. Då svarade de förstås ja. Det är ju inte omöjligt att åtminstone en del av de tillfrågade i de övriga 21 kommunerna uppfattat det likadant. I så fall blir rapporten mycket otillförlitlig. Författarna är också tydliga med att resultaten bör tolkas med försiktighet.

Är det organiserad brottslighet bakom tiggeriet? Svaret är att vi inte vet. Människohandel är inte direkt en verksamhet med kvitton och redovisning, där det bara är att ringa ett kontor och kolla. Vad vi däremot vet, baserat på bl a en stor fältundersökning om EU-migranter som kom i år, är att de samarbetar. De tiggare du ser utanför ICA är sannolikt organiserade, i den mening att de delar bil, husrum och ekonomi med sina familj eller grannar från samma rumänska hemby som de samåkte hit med. Det är naturligtvis inte olagligt. Och om de nu faktiskt skulle vara offer för människohandel är det bara ännu ett skäl att försöka hjälpa dem. Inte för att behandla dem som ohyra. SD:s förslag om nationellt förbud mot tiggeri handlar inte någonstans om att hjälpa tiggarna själva. Tvärtom är den rättspolitiske talesmannen Kent Ekeroth tydlig med följande argument:

”…tiggare förstör gatubilden och utgör dessutom ett direkt störande moment för många hederliga medborgare som vistas ute på gator och torg… Med en konkret lagstiftning mot tiggeri ges polisen möjlighet att forsla bort tiggare och utfärda böter, vilket förbättrar gatumiljön avsevärt. Med Sverigedemokraternas förslag till skärpta regler kring utvisningar får polisen även befogenhet att i större utsträckning utvisa tiggarna, om det visar sig att de är utlänningar.”

När SD i sin nya kampanj nu lovar att de tänker ”Do what is needed” med tiggarna är det alltså, mot bakgrund av Ekeroths ord, inget mindre än ett direkt hot.

Källor:
Rola Brentlin & Aaron Israelson, ”Vi kallar dem tiggare”, 2014. (REKOMMENDERAS!)
Länsstyrelsens rapport
Kent Ekeroth: ”Förbjud tiggeri i hela landet”
When poverty meet affluence – Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals
Sydsvenskan 2 juli 2014: Fel i larmrapporten om ”tiggarligor” i Skåne 

Vänstersplittring om Ukraina

Jevgenij Volynskij, mest känd som sångaren i punkkabaréorkestern Bolshevikings, pratade förra veckan i SR:s ryska radioprogram om det politiska läget i Ukraina. Han menar att konflikten mellan Ukraina och Ryssland har bidragit till splittringen inom vänsterrörelsen mellan ”frihetliga” och ”auktoritära”. Här följer min översättning av intervjun. Vissa bearbetningar har varit nödvändiga för att bättre passa svenskt skriftspråk. Sprid gärna, men ange källan.

Ukrainafrågan delar den svenska vänstern

Radio Sweden P6
Fredag 22 maj

”Putinstyrd pseudovänster stödjer rysk imperialism” var rubriken på en artikel som publicerades för en tid sedan i den anarkistiska/syndikalistiska tidningen Arbetaren. Den väckte starka känslor, framför allt inom den svenska vänsterrörelsen. Artikelförfattarna menade nämligen att en stor del av vänstern stödjer den nya ryska aggressionspolitiken, då man hyser en traditionell, klassmotiverad avsky mot det kapitalistiska Europas och västvärldens värderingar. Vi samtalade med en av författarna till artikeln, Jevgenij Volynskij – poet, publicist och medarbetare på Ordfront, en partipolitiskt obunden rörelse som arbetar för demokratiska värden och mänskliga rättigheter.

Maksim Lapitskij: Vi kan börja med artikeln, som var den första i en rad av ytterligare flera artiklar i Arbetaren. Det bör också nämnas att Arbetaren är en tidning med tydlig vänsterprofil.
Jevgenij Volynskij: Den är ett organ för SAC Syndikalisterna, som i likhet med Arbetaren är hundra år gamla. De hör till samma arvslinje. Jag tror att Syndikalisterna bestämde sig för några år sen för att de inte behövde ha kontroll över någon tidning, det stämde inte överens med deras ideologi. Men de är förstås ”av samma skrot och korn”.

ML: Er artikel fick brett genomslag. Vad ville ni säga med den?
JV: Vi ville vända oss till vänsterrörelsen, med alla dess olika förgreningar, och förklara att den som är vänster inte kan stödja imperialism, eller som de själva säger, spela med i det imperialistiska spelet. Det strider mot andemeningen hos Bakunin och Marx, hur man än ser på det. Många ”gamla” röda är vana att ”äta ur Kremls hand”. Den där handen har försvunnit och nu kommit tillbaka, den är inte röd längre, men skitsamma, de äter ur den av gammal vana. Mellan den ukrainska och ryska vänstern uppstod genast en skiljelinje i och med med synen på Sovjetunionen. I Sverige dröjde det lite, men där hände det direkt.

ML: Alltså förhållandet till det som idag är Ryssland?
JV: Ja, de som är positiva till Sovjetunionen, de stödjer rysk imperialism idag. Sen finns de som aldrig var sovjetvänner, alltså ”The new left” – efter Parisrevolutionen 1968 bildade en ny vänsterrörelse inspirerad av Herbert Marcuse. En frihetlig vänster, inte auktoritär. Det handlar i grunden om schismen mellan frihetliga och auktoritära. Den frihetliga vänstern är mer eller mindre förbehållslöst emot rysk imperialism, sedan kan de diskutera hur mycket de ska stödja Ukraina, om de alls ska göra det. Men de är i alla fall mot den ryska imperialismen; mot Folkrepubliken Donetsk, Folkrepubliken Lugansk, Novorossia; alla dessa påhitt som en vänstersinnad aldrig skulle stödja.

ML: Men det svenska vänsterpartiet, tidigare kallat Vänsterpartiet Kommunisterna, har i någon mening haft en sovjetvänlig hållning. De ansågs vara en svensk femtekolonnare. Men tar partiet nu ställning mot Putin?
JV: Om man ska tro på partiledaren Jonas Sjöstedt, så är det så. Men det finns också en hel del människor i partiet som går vilse i den här frågan när de ser nationella och antikommunistiska slagord på den ukrainska sidan. Det bryter mot deras paradigm. Men Jonas Sjöstedt har, såvitt jag förstår, uppfört sig politiskt klokt och har förklarat att hela skulden för kriget ligger hos Kreml. Jag vill inte nämna namn, men jag ser de ”röda troll” som vill underminera denna hållning. Det är synd att min kollega Olga Lännevall inte är här. Hon är medlem i vänsterpartiet och också skrev under artikeln. Hon skulle kunna säga mer om det här. De ”röda trollen” är en börda eftersom de utgör ett hot mot vänsterns idéer då de spelar med i det imperialistiska spelet.

ML: Sovjets kommunistparti gav stöd till vänsterrörelsen i västvärlden, särskilt i Sverige, det var en direkt subventionerad politik. Är det något man inte får prata om nu?
JV: Jag vet inte, jag kan prata om det, och folk jag känner också – men jag vill återigen klargöra att det inte handlar om vänstern, utan ”röda”: de som bekänner sig till marxismen-leninismen, en auktoritär ideologi, som de menar är den enda ”rätta” vänstern. SAC Syndikalisterna som vi talade om tidigare, talar inte om staten som sin fiende, men är influerade av anarkistiska teoretiker som Bakunin, Kropotkin och andra. Men Sovjetunionen stötte aldrig anarkister i väst eller de rörelser som kom ut ur revolutionen 1968 i Paris. De stödde inte själva revolutionen i sig. Dessutom – Herbert Marcuse, en av de som inspirerade revolutionen, en av de största vänsterideologerna under andra halvan av nittonhundratalet, var sovjetolog och ägnade en stor del av sitt liv åt att utforska Sovjets totalitarism, som han starkt motsatte sig. Han menade att Sovjetunionen var inte socialism, utan statskapitalism. Det är kärnan i det marcusianska tänkandet. Återigen, jag vill betona distinktionen mellan auktoritär vänster och frihetlig vänster. Det som har hänt är att den ukrainska revolutionen slutgiltigt har delat vänstern i dessa två falanger.

ML: Men detta har alltså ännu inte lett till en splittring i Vänsterpartiet?
JV: Jag vet inte om det blir en splittring i vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt lutar klart mot den frihetliga sidan, och det finns nostalgiska, pro-sovjetiska krafter som lutar mot den andra sidan, precis på samma sätt som det är i dag i Ryssland och Ukraina. Den som längtar tillbaka till Sovjet går till ena sidan. Den som var kanske inte komsomolmedlem under sovjettiden, men på något sätt stod utanför samhället, är inte mottaglig för nostalgi. Det har bidragit till konflikten. Det går tillbaka på konflikten mellan Bakunin och Marx. Bakunin tog avstånd från Marx och frångick de auktoritära idéerna. Jag ska inte uttala mig närmare om det, jag kallar mig inte marxist.

ML: Kan vi tala om liknande tendenser bland svenska socialdemokrater? Aftonbladet som tidigare har varit knuten till socialdemokraterna har åtminstone delvis en putinvänlig inställning.
JV: Du menar Aftonbladet Kultur och Åsa Linderborg…

ML: Är de också en del av vänsterrörelsen?
JV: Såvitt jag vet har Åsa Linderborg alltid positionerat sig som rödare än (v), hon deklarerar alltid att hon inte är med i partiet. Det som hon gör nu är uppenbart i linje med hennes ideologi, den röda sovjetnostaglin som jag anser är avskyvärd. Men varför hon får stöd av Aftonbladets redaktion är obegripligt för mig.

ML: Tidningen verkar ha en schizofren inställning, ledarsidan och kultursidorna har helt olika inställningar. Aftonbladet har tidigare avslöjat, i alla fall skrivit om ”trollfabriken” i S:t Petersburg. Det motsäger på något sätt det som pågår på kultursidorna.
JV: Ja, och de publicerade ju också Egor Putilovs avslöjande om hur det ukrainska kvasikommunistiska, sovjetnostalgiska partiet Borotba tagit emot pengar från vänsterpartiet för några år sedan. Som Putilov helt riktigt förklarade var det bara vid ett tillfälle de lurade till sig pengar från (v), men de lyckades.

ML: Vi bör nämna att Borotba är ett stalinistiskt parti som har kopplats samman med fruktansvärda händelser i Odessa.
JV: De är allt från trotskister till stalinister, enligt västerländsk politisk tolkning. Beträffande Odessa har oberoende utredningar kommit fram till förklädda milismän som sympatiserade med Borotba öppnade eld där. Men den slutgiltiga sanningen om det tror jag att vi får först efter kriget, när det blir någon sorts Nürnbergrättegångar i nytt format. För att tala om Aftonbladet igen så är det väl ett tecken på demokrati, när olika redaktioner på samma tidning har olika åsikter. Men hur Åsa Linderborg har hamnat där förstår jag som sagt inte, och många av mina svenska vänner frågar sig också det. På något sätt blev det så.

ML: Som jag förstår det är en mycket svår fråga för vänstern det hat mot USA, som nu genomsyrar Kremls ställning och som vänstern delar. Och man måste tydligen välja. Kan inte vänstern annat än ogilla USA, kapitalismens högfäste o s v?
JV: Så är det förstås.

ML: Och i den här situationen visar det sig att aggressionen från Rysslands sida, propagandan mot USA som den stora källan till allt elände i Ukraina, fungerar.
JV: Det är politisk kortsynthet från deras sida. I en situation med imperialistisk aggression följer de sina ideologiska hjulspår. De framhärdar i att att bekämpa USA, oberoende av den konkreta situationen. Jag skrev också om det, att det är ”lyxproblem” i västvärlden. Som vanliga medborgare i väst skulle vi inte vilja att vissa storföretags intressen styr oss i större utsträckning än vad som är fallet i dag. Visst, det är våra objektiva problem. Men jämfört med de problem som ukrainarna upplever, där människor på gatan under Janukovitj blir slagna, skjutna, den vansinniga ukrainska korruptionen – Det är deras konkreta problem. Och när vi berättar att: vet ni vad, vi har problem med amerikanska multinationella företag som lägger sig i våra affärer… Ja, men det är ett lyxproblem. Och jag förstår att ukrainarna också vill ha lyxproblem. De vill vara en del av vårt västerländska samhälle, där vi kritiskt kan förhålla oss mot den roll som den amerikanska överheten har. Det är vad det handlar om. Men att säga att alla som är emot USA är våra vänner är helt enkelt politiskt kortsiktigt.

ML: Ni fick svar på er artikel från Donbassföreningen, en artikel som inte är underskriven med namn. Hur ser du på deras invändningar?
JV: Mitt svenska favoritord är ”självgod”. På ryska finns ingen exakt översättning, det heter samodovolnyj, nöjd med sig själv. Och det finns verkligen en självgod diskussion bland folk i väst: rent teoretiskt borde vi stödja den sida som har hammaren och skäran på flaggan, inte den med nationalistiska symboler. Sitter man i ett kök i väst och teoretiserar om det här utan att det når en praktisk nivå, då är det verkligen en självgod diskussion. Det finns en motsvarande process i Ryssland om vem som – inom citationstecken – ”stödde” Donbass. Det var många politiska krafter eller rentav artister som få brydde sig om. Det var inte många som som läste Prochanov (nationalistisk författare under sovjettiden, övers. anm) eller lyssnade på det Den’ Triffidov (Donbassvänligt punkband, övers. anm). Donbass blev ett lyft för dem som tidigare misslyckats inom politiken.

ML: Kobzon var en av de som uttalade stöd för Rysslands politik.
JV: Men Kobzon (estradsångare född i Donbassregionen, övers. anm) var redan aktiv, det är en annan sak. Stödet för Donbass utövas av politiska aktivister som inte varit önskvärda tidigare. Det kan till exempel vara, låt säga, gamla grekiska kommunister som har åldrats i exilen och som inte ändrar på sig.

ML: Hur får de möjlighet att uttala sig i rysk tv? Man får känslan att de har tillgång till redan färdiggjorda ideologiska yttranden.
JV: Så är det förstås, de talar ju inte ryska. De får ungefär samma schabloner som Russia Today tänker ut. Det finns schabloner både för höger och vänster. Till höger vet vi ju att Sverigedemokraterna, Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen alla stöder Ryssland och förenas därmed i en orgasm med leninisterna från tyska Die Linke. För vänstern finns andra schabloner, som den om fascismen, de upprepar den bara. Jag kan föreställa mig att många från väst är vana att se den kommunistiska ideologin som ”sin”, de bekänner sig till den. Jag, som var skolpojke i Sovjet och såg hur 80-talets punkvåg trycktes ner av kommunistiska ideologin, är inte mottaglig. Jag förstår att för en som är uppväxt i väst och förstår att kapitalism är dåligt, och har spanskt eller grekiskt perspektiv, då är förhållandet till Sovjet inte prioriterat, det kommer långt efter. Därför pågår nu en splittring som i Ukraina. Frihetliga har gått åt ett håll, Borotba åt ett annat. En liknande splittring sker i Sverige, förhållandet till Sovjet är ”spöket”. Och det här kommer bara att fortsätta.

ML: Vi talade om SD, de rensar ut sina putinvänliga anhängare i ungdomsförbundet. Kommer det att hända något liknande inom vänstern?
JV: Det är nog svårt att säga. Om jag vore Jonas Sjöstedt skulle jag undvika det. Om jag vore ledare för en frihetlig vänsterrörelse skulle jag försöka knuffa Sjöstedt från sidan. Man brukar säga att politik är som schack, men schack är ett väldigt komplicerat spel. Jag ser politik mer som hnefatafl, ett gammal brädspel från vikingatiden. Allt beror på vilket perspektiv man spelar från. Splittringen är förstås oundviklig, det som göms kommer alltid fram.

ML: Så de är ändå oroliga för splittring?
JV: Javisst, de är rädda att det ska skaka partiet som organiserad struktur. Men en splittring på idénivå är oundviklig, så frågan är bara hur man på ett galant sätt ska kunna hantera den på ”världslig” nivå. Översättning och bearbetning: Olov Hamilton

Det håller inte att skylla på Hamas

Föreställ dig att du är ute en kväll på krogen när du plötsligt blir vittne till ett krogslagsmål. Förresten, slagsmål och slagsmål. Du ser en ensam, spinkig kille som får storstryk av tio anabolapumpade muskelberg. Inte nog med att muskelbergen är fler och starkare, de har påkar, knogjärn m m och någon slags skyddsvästar på överkroppen. De spöar förstås skiten ur den ensamme killen, men på något underligt sätt får han in en smocka på en av muskelkillarna som får en blåtira. Naturligtvis åker han på ännu mer storstryk, tills de flesta av hans ben är knäckta och han är täckt av blåmärken och blod.

Nu undrar jag två saker:

1) Skulle du kalla den här incidenten en “konflikt”?
2) På vilken av “parterna” skulle du lägga det största ansvaret för att misshandeln upphör?

Om du uppfattar de här frågorna som absurda så vet du precis hur absurd nyhetsrapporteringen känns för mig kring det som händer i Gaza just nu. Som vanligt höjs röster från folk  som försvarar Israels agerande. Som vanligt påstår de att Israel missgynnas av västmedia och att ingen lägger skulden på de militanta fanatikerna i Hamas (inte sant). Som vanligt kallas de Israel ”mellanösterns enda demokrati” (inte heller sant). Som vanligt hör jag alla möjliga tankevurpor och urskuldanden. Här vill jag bemöta några av de vanligaste påståendena. Observera att jag inte på något sätt ursäktar eller stödjer Hamas attacker mot civila.

 

“Det är Hamas fel att våldet trappas upp! De vet ju vad Israel svarar på deras missilattacker!”
Samma logik kan användas i båda riktningar: om Israel nu vet vilka monster Hamas är, borde de ju ta ansvar för att inte reta upp dem. Det liknar verkligen sandlådans lag: om lillkillen retar de stora pojkarna får han skylla sig själv om han får spö. Men Israels regering och militär är inga dagisbarn, det är fullvuxna människor med ansvarskänsla, och dessutom med stor makt. Med makt kommer ansvar och ansvaret ska ligga på den starkare parten, i vilken konflikt som helst. Den starkare parten är helt otvivelaktigt Israel.

“Israel har rätt att försvara sig mot terror!”
Det är väl därför de har ett avancerat robotsystem som tar ner Hamasmissiler tämligen enkelt, skulle jag tro. Gott så. Men antalet civila döda talar sitt tydliga språk – militärt våld mot civila är inte självförsvar, och i så fall fungerar det illa, för Hamas  raketbeskjutningar från norra Gaza fortsätter ju. Israels våldsanvändning har ett helt annat syfte: hämnd och maktdemonstration.

“IDF utfärdar varningar innan de angriper, så att civila hinner utrymma byggnader!”
Det verkar inte heller fungera speciellt bra, med tanke på antalet civila döda. Som Human Rights Watch konstaterar: att varna civila innan man bombar deras hus är inget som rättfärdigar ett i övrigt orättfärdigt agerande. Även om civila blir varnade i tillräckligt god tid för att utrymma (också detta betvivlas av HRW) sina hem, har de ofta ingen säker plats att fly till och framför allt inget att återvända till när attacken är över.

“Hamas avvisade Egyptens förslag om vapenvila!”
Anledningen var att Egypten lade fram förslaget för Israel men inte för Hamas, som fick höra om det genom media istället och alltså aldrig fick chansen att ställa några villkor. I vilket fall som helst är det inget som ursäktar Israels fortsatta dödande.

“Hamas använder civila som mänskliga sköldar, det är alltså deras fel att civila palestinier dödas!”
Om det nu stämmer att Hamas tvingar civila att agera “mänskliga sköldar” – det enda bevis för påståendet jag har sett som en bekant postade, är en film från IDF som enkelt skulle kunna fejkas. Och om det nu skulle vara sant så vore det ju i så fall bara ytterligare ett argument för Israel att avstå attacker där civila riskerar att dödas.

pojkar2_szdaa88e

Kort sagt: lägg skulden för mördandet där skulden hör hemma – på mördarna!

 

Ryssland kukar ur

Senast i raden oroväckande rapporter österifrån är förutom att Rysslands parlament stoppar reklam i betaltv-kanaler (det VORE en glädjande nyhet så här i konsumtionshetsens tidevarv, om det bara inte vore för att det uppenbarligen är ett led i Putins ambition att kontrollera propagandan) är att användning av svordomar förbjuds i sociala medier. Svordomar och speciellt könsord, mat, är i ryskspråkiga länder tabubelagda på ett annat sätt än i Sverige och bara en socialt inkompetent person skulle få för sig att använda dem i fel sammanhang, men jag misstänker att det förutom att vara ett led i Putins megalomaniska ambitioner om en ”nationell och spirituell identitet” också beror på något mer konkret: kanske vill man stoppa spridningen av det ukrainska slagordet ”Путин хуйло”, ”Putin chujló”. ”Chuj” betyder kuk på både ukrainska och ryska, så en ungefärlig översättning lyder ”Putin är ett kukhuvud”. Det är ett ord med mycket gammal etymologi och förekommer i en oändlig massa kraftuttryck och fantasifulla sammansättningar, vilket man om inte annat ser i ”tjastúsjki” (частушки), ett slags vulgära folkvisor, till exempel här, där en flicka beklagar sig när föremålet för hennes kärlek inte motsvarar förväntningarna:

 

”Полюбила парня я,
оказалса без хуя.
Нахуй мне без хуя
Когда с хуем дохуя?”

”Polubíla párnja ja,
akazálsa bez chujá.
Náchuj mne bez chujá,
kagdá s chújem dachujá?”

Min översättning (föreslå gärna meter och rim, den som kan):

”Jag blev förälskad i en ung man,
men det visade sig att han var utan kuk.
Vad kuken ska jag med en kuklös till,
när det finns kukmånga som är bekukade?”

Återstår nu att se hur länge det här kukfulla inlägget får finnas kvar. Min blogg ligger visserligen inte på en rysk server, men vad kuken skulle det stoppa en storkuk som Putin för?

Djävulens advokat

DN-journalistik når nytt bottenrekord. Ett videoklipp dyker upp på Youtube, där Nordkorea verkar hota USA med kärnvapenkrig i någon sorts propagandavideo. Inte för att jag försvarar Nordkorea, men DN verkar tro på precis vad som helst när det gäller rapporter om det landet. Är det verkligen Nordkoreas regering som är avsändare? Är syftet verkligen att hota USA? Istället för att gräva djupare i historien presenterar Sveriges största dagstidning en ”nyhetsartikel” om youtube-klippet i fråga – som består av en dålig översättning/sammanfattning av informationen till klippet.  Noll ambitionsnivå, noll källkritik och som sagt, inte ens översättningen har man lyckats med. ”En störande påminnelse” (a disturbing reminder) är inte okej svenska. Bedrövligt, rent ut sagt!